Walter och Hasse

 

 

 

Ur: Efterord av Bengt Nerman till romanerna Resande med okänt bagage och Nyckel till okänt rum. Utgivna som Filmkonst nummer 89 år 2004.

 

 

 

När jag under ett par försommarveckor försöker ge en bild av filmsamarbetet mellan Hasse Ekman och Walter Ljungquist har jag tillgång till ett unikt källmaterial: Walter Ljungquists brevkopieböcker, brev som han fick under 40-talet och så hans dagböcker från åren med Hasse. Tillsammans ger de en ganska tydlig bild, med tyngdpunkt på de tre gånger då Walter var gäst hos Hasse och Eva Henning, på deras gods Vinsarp i Västergötland och han och Hasse skrev ”Lilla Märta kommer tillbaka”, ”Banketten” och ”Flicka och hyacinter”.

 

Walter Ljungquist och Hasse Ekman skrev tillsammans fjorton eller femton manus, av vilka tretton blev film. Hasses bästa filmer – dit man utom ”Banketten” och ”Flicka och hyacinter” brukar räkna ”Medan porten var stängd” och ”Flickan från tredje raden” – kom till under en period som för Walter började med en svår skilsmässa och avslutades med hans giftermål med Gerda Antti. För Hasse började den också med en skilsmässa men kom att domineras av äktenskapet med Eva Henning. Eva Henning blev ett avgörande led mellan Walter Ljungquist och Hasse Ekman – egentligen borde den här inledningen ha rubriken ”Hasse-Eva-Walter”. Hasse hade en närmast patriarkalisk hållning till den femton år äldre Walter och älskade att kalla honom ömsevis ”Gubblund” och ”lille Walter”. Eva (som var tjugo år yngre) skrev i stället till Walter ”jag beundrar dig, och jag känner mig liten så liten”. Och Walter svarade genom att upprätta en läslista åt henne, på goda romaner.

 

Walter Ljungquist blev under 40-talet en närmast professionell filmmakare, som skrev manus också med Hampe Faustman (tre filmer), Edvin Adolphson, Ragnar Arwedson och Per Gunvall. Det började med en beställning, 1941, från SF på en synopsis för ”Vandring med månen”, ”som skall vara färdigskriven till den 15 mars och utgöra sextioen foliosidor och skall vara skriven av mig”, meddelar Walter stolt sin pappa Josef. Synopsisen blev skriven, men det blev ingen film. I stället fick Walter hösten 1942 ett anbud från Hasse Ekman om hans första bok, ”Ombyte av tåg”.

 

/.../

 

Walter Ljungquist var under åren med Hasse snarast tre olika personer: en som vette åt Antroposofiska sällskapet och Kisavännerna, en som vette mot filmen och en som sökte nå fram och bli hel, i och genom sin diktning. Han lyckades också, utöver noveller och artiklar, skriva första versionen av ”Kammarorgel”, som i en andra version, 1954, inledde hans stora period som romandiktare. Vidare ”Azalea” (som först skrevs som en ”filmnovell”) och hans kanske mest helgjutna verk, kortromanen ”Dam i svart” (som hämtade sin miljö från landskapet kring Vinsarp). I landskapet kring södra Vättern utspelar sig också hans mest filmatiska roman, som samtidigt är hans symboliska avsked till filmtiden med Hasse: ”Nycklar till okänt rum”. Som 1950 blev film under titeln ”Den vita katten”.

 

Walter Ljungquist brukade kalla ”Resande med okänt bagage” för ”Hasses älsklingsroman”. Och i januari 1949 berättar han för sin vän, konstnärinnan Berta Hansson, om vad Hasse fångades av. De förbereder just nu ”Flickan från tredje raden”: ”Det ska bli en film med stämning i: ungefär samma stämning som i ”Resande med okänt bagage”, för så vill Hasse ha det efter den fräna ”Banketten”. Också för Eva var romanen viktig, och inte bara som förbindelseled med Walter. Det är Ronny, ena halvan i författar- och berättarparet Junell, som särskilt fångar henne. I ett brev till Walter jämför hon sig med Ronny: ”Finns Ronny? Så perfekt. I min ofullständighet kan jag knappast förstå det. Gjorde hon aldrig fel eller sa något dumt?” Kanske är det Eva Hennings Ronny som är länken mellan Walters roman och Hasses film? Låt oss se.

 

”Resande med okänt bagage” börjar i ett djärvt sökande efter sanning och identitet och slutar som en Hollywood-deckare. Jörgen och Ronny (William Powell och Myrna Loy i ”Den gäckande skuggan”) har problem: han kan inte skriva och hon kan inte få barn. De anar att lösningen finns nere i Småland, hos Jörgens vän, den orgel- och flygelspelande prästen Finn (modellerad på Walters bror Bernt och skådespelaren Raymond Massey) och den hemlighetsfulla och lockande Bodil, med hundar, hästpiska och bil, hopplöst bunden till sitt landskap och sitt öde. Jörgen har en gång rövat Ronny från Bodil. Vad som nu händer är att Jörgen förstår att han i Bodil möter sig själv, ett möte som iscensätts med våldsamma bilturer och dramatiska vildmarksvandringar i månsken, ett häftigt sexuellt närmande från Bodil mot Jörgen och ett bad i Svårmodets sjö, där Jörgen når en upplevelse av enhet med naturen i en tid över tiden.  Somligt av detta är otroligt fint skrivet: vad Walter kallar ”förälskelseresumén” och vildmarksvandringarna. Men uppgiften var för stor: Walter Ljungquist orkade inte genomföra sitt arbete, vare sig som människa eller som konstnär. Kvar blev en problematik som han fick ägna hela sitt liv åt.

 

Av den ensamma, olyckliga men samtidigt stolta och ”vingbreda” Bodil (ordet finns i manus) blir i romanens slut en stackars homosexuell kvinna, som inte orkar bära sitt öde, men skjuter sina hundar och med sin bil kör ned i sjön. Vid begravningen skymtar en främmande kvinna (ingen vet hur hon kunde ana att Bodil var död). Hon visar sig heta Katja och hennes namn återfinns i en diktsamling av Edith Södergran. När bilen och Bodil väl är bärgade (med närbild på Bodils ansikte) flyttar kameran till Bodils nakna flickrum. Alla överlevande samlas till slutdiskussion, där Finn (den antroposofiske prästen) summerar. Sen är Jörgen fri: han kan skriva, bli lyckad och lycklig, och Ronny kan få och får barn. Av den väldiga romantiska diktaren – det är honom Bodil representerar – har blivit en liten, from, borgerlig författare.

 

Hur ser det här materialet ut på ”filmspråk”? Det som först faller är självanalysen och självgestaltningen. Det är inte sin egen och människans gåta Ulf Palme och Birgit Tengroth möter och försöker förstå: de är nyfikna, intresserade och medkännande iakttagare. Av den häftiga sexuella spänningen – som hela naturen deltar i – fins inte ett spår. ”Flicka och hyacinter” är snarast en olycklig Ronny, som gör ett misslyckat försök att tillsammans med en stor, alkoholiserad konstnär skapa ett hem, med ljus och julgran, och som visade sig vara bunden till en kvinna. ”Alex” är som en äldre klasskamrat som finner ett nöje i att svika och förnedra den rena och oskuldsfulla Dagmar.

 

Jämförelsen är förstås orimlig. ”Resande med okänt bagage” visar hur en omogen konstnär förlyfter sig. ”Flicka och hyacinter” är en mogen konstnärs triumf. Och det är inte bara Eva Henning som är lysande i en roll hon verkar kunna förstå och gestalta inifrån sig själv. Hasse Ekman har en fenomenal förmåga att få skådespelare att överträffa sig själva, och inte bara Anders Ek. Marianne Löfgren och Karl-Arne Holmsten är fenomenala.

 

/.../