Lambda nordica 2000:3-4

Förord

Detta nummer av lambda nordica är helt och hållet ägnat historieskrivning. Eftersom RFSL fyller femtio år detta år, finns det en anledning att stanna upp lite och se tillbaka på allt det positiva som åstadkommits för att varje individ skall kunna förverkliga ett liv som bög eller lesbisk i de nordiska länderna.

Vi har under senare hälften av nittonhundratalet sett en radikal förändring i attityd gentemot bögar och lesbiska. Denna attitydförändring har en lång historia. Det går att urskilja fyra stora vågor av nytänkande inom den likakönade sexualitetens område under förra seklet. Den första vågen börjar 1897 i Tyskland med grundandet av Magnus Hirschfeldts Vetenskapligt Humanitära Kommitté. Här skapades begreppet Det Tredje Könet. Man såg likakönad sexualitet som ett uttryck för en särskild biologisk art. Homosexualiteten konstruerades som något inneboende i individen. Den första vågen ägde bestånd till det nazistiska maktövertagandet 1933. En svensk som kom i kontakt med denna starka homorörelse var Eric Thorsell. Han höll upplysande föredrag om homosexualitet under Elise Ottesen-Jensens egid inom RFSU. Med nazisternas maktövertagande i Tyskland slungades synen på homosexualitet tillbaka till medeltidens mörker. Det Tredje Riket satte tusentals homosexuella i koncentrationsläger och märkte dem med en rosa triangel.

Den andra stora frigörelsevågen kom efter andra världskrigets slut. Då publicerades Alfred Kinseys böcker om den manliga och den kvinnliga sexualiteten. Alfred Kinsey visar år 1948, att 37% av de amerikanska männen hade erfarenhet av homosexuellt umgänge. Detta blir en av grundpelarna för den danska rörelsen Förbundet av 1948, som Inge-Lise Paulsen och Vibeke Nissen visar i sitt bidrag om den danska rörelsens historia. Eftersom så många var homosexuella borde det finnas utrymme för organisationer även för lesbiska och bögar resonerade man. Men rörelsens namn hämtas ur den europeiska homohistorien och syftar, i sin ursprungliga namnform, på det schweiziska förbundet Der Kreis. Kinseys fakta kring mannens sexualitet påverkade även vänsterideologen Harry Hay, som vid samma tidpunkt skapade The Mattachine Society i USA. Harry Hay hade själv intervjuats av Kinsey. Hay kom att tolka det faktum att 10% av befolkningen var homosexuella (enligt Kinsey), som att det fanns underlag för en sociokulturell massrörelse. I Sverige blev Kinseys bok om den manliga sexualiteten presenterad i den tongivande kulturtidskriften Prisma redan 1948. Prisma redigerades av Erik Lindegren och hade ett starkt inflytande på kulturdebatten. Denna förändring i kulturklimatet gjorde det säkert lättare för Allan Hellman att bilda RFSL, en svensk avdelning av det danska Förbundet av 1948. Nils Weijdegård visar i sin beskrivning av den svenska gayrörelsens historia hur hemlighetsfullt man opererade under denna tid. Potentiellt var det en stor del av befolkningen som berördes. Kunde man bara vinna respekt och förståelse från majoritetssamhället skulle många fler ansluta sig ansåg man. Denna långsamt uppvaknande och hukande homorörelse ägde bestånd fram till Stonewallupprorets dagar.

Den tredje stora frigörelsevågen kommer även den som en import från USA. Efter upproret mot godtyckliga arresteringar av homosexuella på gaypuben Stonewall Inn på Christopher Street i New York i juni 1969, så förändras den grundläggande inställningen till homosexualitetens praxis. Nu ville man inte längre söka efter orsakerna till homosexualitet, eller be om förståelse hos oförstående heteron, utan i stället frågar man ”Varför får jag inte leva som homosexuell??” I det amerikanska, etniskt pluralistiska samhället uppstår Gay and Lesbian, som en etnisk gruppering bland andra i det mångkulturella samhället. I Sverige börjar under sjuttiotalet frigörelsemarscher i amerikansk efterföljd. Den moderna rörelsen för bögars och lesbiskas samhälleliga frigörelse är i stort en vänsterrörelse. Detta visar med önskvärd tydlighet Kim Frieles bidrag om den norska, historiska utvecklingen. Det är inom vänstern man har en pragmatisk och praktisk syn på samhället, som en rationell skapelse, där vi med förnuftet som hjälp, skapar institutioner som kanaliserar medborgarnas intressen och önskemål. Den revolutionära formen passade tiden. Det är de stora barnkullarna efter kriget som driver rörelsen framåt i vänsterrevolutionär, sextiotalistisk anda. Kanske skapade den starka repressionen under femtiotalet ett extra revolutionärt tryck för sjuttiotalets frigörelsekamp.

Vi kan se hur den finska och den isländska rörelsen tar fart efter att Gay and Lesbian har blivit slagorden för dagen. I den finländska rörelsen, som beskrivs av Olli Stålström och Jussi Nissinen, tar även transpersoner del på ett mer verksamt sätt än i den svenska rörelsen. Thorvaldur Kristinson skriver den isländska rörelsens korta historia. Det är intressant att notera att den isländska rörelsen beskrivs som en import från Europa. Reykjavik kan aldrig bli så stort att en homosexuell kultur uppstår av sig självt om man skall tro den engelske historikern William Monter, som hävdar att det krävs en storstad med minst 200 000 invånare för att en sådan kultur skall uppstå. Hela Island består av 270 000 individer. Bögar och lesbiska på Island förblir en försvinnande minoritet.

På samma sätt som andra världskriget blev ett bakslag för det tidiga nittonhundratalets homorörelse kom immunbristsjukdomen AIDS att föra homorörelsen in i en kräftgång under åttiotalet efter att den första korrekta diagnosen ställts 1981. Mycket pengar fördes till homosexuellas organisationer, som bearbetade målgruppen män som har sex med män för att förhindra utbrottet av en epidemi. Men sjuttiotalets glada optimism inför samhällsutvecklingen fick en allvarlig knäck.

I alla de nordiska länderna finns ett starkt motstånd mot homosamhället från den fundamentalistiska, kristna högern, som med bibeltexter motarbetar varje form av homosexuell livsstil. Den allmänna sekulariseringen under nittonhundratalet är en av de djupt verkande, långa, historiska linjerna, som medverkar till homosamhällets etablering. Denna avkristning har i Sverige lett fram till att kyrkan skilts från staten. Vi tror inte längre på några metafysiska storheter vare sig inom (själ, ande) eller utom (Gud, Allah) våra kroppar som platser för vårt jag. Trots att New Age och nya trossamfund har etablerats i de nordiska länderna, så har förnuft och rationellt tänkande varit vägledande för de styrande, politiska organen. Den sociala ingenjörskonsten, som går ut på att skapa institutioner för att stärka och utveckla samhällsmedborgarnas intressen, har dominerat inom den socialdemokrati, som regerat under större delen av efterkrigstiden. Bögar och lesbiska har tagit plats som homo i folkhemmet.

Den fjärde stora frigörelsevågen har vi kunnat iaktta från år 1990 och framåt. Queer har blivit slagordet och den samkönade erotikens förespråkare har ytterligare radikaliserats. Återigen har influenserna kommit från USA. Queerteoretikerna ifrågasätter det heteronormativa samhällets maktanspråk. Med uppkomsten av ett starkt homosamhälle i de nordiska storstäderna har dels en mångfald av identiteter utvecklats, lesbian butch, heterobögar, dragkings, homosexuella läkare, lesbiska invandrare och så vidare, dels har samhörighetskänslan stärkts genom flitigt umgänge och många sexuella och emotionella kontakter. En homosexuell press har utvecklats. Det finns för närvarande fem tidningar på svenska. I en välsorterad tidningshandel kan man finna ytterligare ett tiotal engelskspråkiga livsstilsmagasin för homosexuella. Det är med det offentliga ordets makt man kan slå tillbaka mot dumheten och intoleransen. Genom att häckla den kristna högern kan man med intelligens och esprit lyfta fram den tröga stupiditeten i hela sin platthet. Det ger styrka. Heteronormativiteten urholkas. Dess så kallade naturliga riktighet ifrågasätts. Vi har ju alla skapats naturellt. I stället fokuserar man på den livslånga praxis, som framskapar oss som individer och vars handlingar blivit automatiserade, så att vi inte märker hur vi gör oss till män respektive gör oss till kvinnor genom hela livet. Det är genom våra handlingar vi skapar våra identiteter. Queerteorin har gett oss verktyg att analysera denna mångfald av identiteter.

Ur ett heteronormativt kungadöme vid nittonhundratalets början, där en äldre herre styrde över det sexuella fältet och bestämde hur allt skulle benämnas, har en oöverskådlig mängd sexualhandlingar utvecklat sig. Den lesbiska rörelsen har här haft ett avgörande inflytande. Många framstående teoretiker har sprungit fram ur feminsitisk/lesbisk teoribildning i opposition mot manssamhällets enögdhet. Teresa de Lauretis och Judith Butler är ett par av de främsta. Vad vi kan se framför oss i det gryende 21:a århundradet är en mängd sexuella praktiker, som skapar nya identiteter och därmed förskjuter de gamla, fixerade benämningarna, (homo, lesbian, inverterad etc.), som samtliga bildats som heteronormativitetens ”det andra” – något icke önskvärt och marginaliserat. Nu har perspektivet vänts och den totalitärt makthavande normaliteten ifrågasatts. Den danske sociologen Henning Bech ser i denna förändring en postmodern identitet utveckla sig. Han ser i dessa verklighetens dekonstruktioner hur den moderna heterosexualiteten, homosexualiteten, manligheten och kvinnligheten faktiskt upplöses.

Men därmed har vi lämnat historieskrivningen och placerat oss mitt uppe i det samtida nuet. Här saknas överblick och förmåga att urskilja vad som är fruktbart för framtiden och vad som kommer att glömmas bort.

Jan Magnusson

Får användas med hänvisning till källan (Copyright författaren och lambda nordica förlag)